|
|
|
|
3. Samarbejde i det nordlige EuropaErfaringerne fra Anden Verdenskrig fik politikere i mange lande til efter krigen at satse på øget internationalt samarbejde for at få skabt en mere fredelig verden. FN blev dannet 24. oktober 1945med norske Trygve Lie som første generalsekretær fra 1946. De sejrende stormagter USA, England, Frankrig, Kina og Sovjetunionen blev permanente medlemmer af Sikkerhedsrådet. De havde været allierede i krigen mod Tyskland og Japan, men snart fremstod nye skillelinjer. Få år efter Anden Verdenskrig brød »den kolde krig« ud, og Europa blev delt af et »jerntæppe«. I 1961 blev adskillelsen mellem øst og vest yderligere cementeret af muren gennem Berlin. I Europa fandt Belgien, Holland og Luxembourg sammen i Benelux-samarbejdet i 1946. De nordiske lande diskuterede at indgå et nordisk forsvarsforbund, men det endte med at Danmark, Island og Norge gik med i NATO i 1949, mens Sverige og Finland valgte militær alliancefrihed. Til gengæld for det mislykkede forsøg på forsvarssamarbejde blev de nordiske lande enige om at oprette Nordisk Råd som organ for parlamentarisk samarbejde i 1952. Finland blev dog først medlem i 1955. I midten af Europa havde de seks tidligere stridende lande Frankrig, Tyskland, Italien, Belgien, Holland og Luxembourg i 1951 dannet Det Europæiske Kul- og Stålfællesskab. Med Rom-traktaten blev den fra 1958 udbygget til Det Europæiske Økonomiske Fælleskab, EF, der i 1993 blev til den Europæiske Union, EU. Danmark sendte ansøgning om medlemskab i 1961 og Norge i 1962. Men da Frankrigs præsident de Gaulle nedlagde veto mod Storbritanniens medlemskab i 1963, gik udvidelsesprocessen i stå de næste ti år. I 1969 og 1970 forhandlede de nordiske lande igen om at danne et eget fællesskab – denne gang på det økonomiske område. NORDEK blev dog skrinlagt i marts 1970, da det blev klart at Finland ikke ville undertegne aftalen. I stedet indledte Danmark og Norge forhandlinger om medlemskab af EF. Ved folkeafstemninger i 1972 var der flertal i Danmark for medlemskab, mens der i Norge var flertal imod. Fra 1973-1975 var Danmark som eneste nordiske land med i EU, mens de fire øvrige lande var udenfor. For at fastholde og udvikle det nordiske samarbejde blev Nordisk Ministerråd etableret i 1971 som organ for regeringernes samarbejde. I 1975 dannedes yderligere Nordisk Investeringsbank, der yder lån til større projekter både i de nordiske lande og i stigende grad også udenfor. Verden og ikke mindst Europa ændrede sig markant i november 1989, da Berlinmuren blev væltet og i august 1991, da Sovjetunionen kollapsede. Den Kolde krig ophørte. I Østersøområdet genopstod de tre baltiske lande som selvstændige stater. Østersørådet – eller CBSS – blev dannet i København i marts 1992 af udenrigsministrene fra de nordiske og baltiske stater, Rusland, Polen og Tyskland. Island blev medlem fra 1995. Parlamentarikerne i Østersøområdet samledes til den første fælles konference i Finland i januar 1991 – allerede før Sovjetunionens sammenbrud. Siden har der hvert år været parlamentariske Østersøkonferencer. Yderligere er der i det nordligste Europa samarbejde omkring Barentshavet med deltagelse af Rusland og de nordiske lande. Endnu længere mod nord deltager USA, Canada, Rusland og de nordiske lande i Arktisk Råd. I 1994 var der folkeafstemninger i Sverige, Finland og Norge om medlemskab af EU. De to førstnævnte lande stemte ja til medlemskab, mens der igen var flertal imod i Norge. Norge og Island har dog indgået EØS-aftalen om Europæisk Økonomisk Samarbejde med EU. Med udvidelsen af EU til 25 medlemslande fra 2004 ændrer det politiske Europakort sig igen. De tre baltiske lande og Polen er samtidig blevet medlemmer af NATO. Hvordan fremtidens samarbejde vil blive i Nordeuropa er til livlig debat. Norden er ved at finde sin nye rolle i dette samarbejde.
av Jan Wickléus, lektor i samhällskunskap, Sverige Vad är det som kan få oss att känna oss som européer? Finns det en europeisk identitet? Den finns inte i språket, inte i religionen, inte i näringarna, inte i kulturen. Europa är mångkulturellt. Europa präglas av mångfald och komplexitet. Det är i mångfalden som enheten finns – en paradox. Identiteten finns kanske i Europatanken – själva idén om ett sammanhållet Europa, ett fredens Europa, ett Europa som hyser en ambition att utvecklas i samförstånd i riktning mot frihet och välstånd. Är det självklart att människorna i detta som kallas Europa primärt kommer att uppfatta sig som européer, att de upplever en europeisk identitet? 2004 utvidgades EU med tio nya medlemmar. Kommer samhörigheten mellan folk och nationer och medborgare inom detta Europa därmed att stärkas? Journalisten Lisa Irenius har i ett par tidningsartiklar i den svenska dagstidningen Dagens Nyheter beskrivit det nya Europa som en enda stor stad där förändring och förnyelse är de specifika särdragen. Den ökade rörligheten av kapital, tjänster, produkter och människor, gränslösheten, harmoniseringen av lagar och regler – allt bidrar till förändring och förnyelse, en unik möjlighet till nytänkande. »Om Europa betraktas som en enda stor stad känns det mer förståeligt att dess gränser hela tiden flyttar sig och att där finns flera olika centrum. Spontanitet, oförutsägbarhet och snabba rörelser blir naturliga inslag i vardagen«, skriver Lisa Irenius. »Förhoppningsvis kommer Europa också att förknippas med mångfald, tolerans och valmöjligheter. « Geografiskt är Europa en världsdel utan exakta naturliga gränser. Avgränsningen mot Asien är Uralbergen. Gränsen söderut är Medelhavet som under antik tid var ett innanhav som band samman det romerska rikets olika delar. Försöken att sammanfoga de delvis disparata delarna av Europa har varit många. Det rike som Karl den store blev kejsare över år 800 omfattade bara delar av det västkristna Europa med påven i Rom som centralgestalt. Både den katolska kyrkan och den medeltida tyskromerska kejsarmakten försökte i konkurrens med varandra vidga sina domäner. Napoleon gjorde tappra försök på slagfälten för att sammanfoga ett Europa under fransk dominans. Under 1900-talet försökte diktatoriska krafter att med våld tillkämpa sig överhögheten i Europa. Den europeiska historien är dock lika mycket en historia om splittring och söndring som misslyckade enhetssträvanden. Europeisering och globalisering Med Sovjetunionens fall har även den nordiska kartan fått ritas om. Våren 2004 inträdde de tre baltiska staterna samt Polen i den europeiska gemenskapen. Därmed har den europeiska gemenskapen berikats med länder som känner stark släktgemenskap med det traditionella Norden. Vilka gemensamma intressen kan länderna »runt Östersjön« ha att bevaka inom den europeiska gemenskapen? På en rad områden där de nordiska länderna strävat efter samarbete, finns en tradition att fullfölja. Bildandet av Nordiska Rådet 1952 manifesterade den vänskap och samhörighet som sedan lång tid präglat relationerna mellan Nordens folk – den kulturella samhörigheten, den geografiska närheten, den språkliga gemenskapen, den nordiska identiteten. Det finns inom Norden en värdegemenskap som framför allt yttrar sig i en tydlig strävan efter samförståndslösningar, till exempel när det gäller miljöproblem, jämställdhetsfrågor, den demokratiska processen, tryggheten och välfärden för alla medborgare. Det nordiska samarbetet har en viktig funktion att fylla även i den framtida europeiska gemenskapen. Hur de nordiska länderna kommer att utnyttja denna möjlighet till gemensam påverkan inom den europeiska gemenskapen får dock framtiden utvisa. Det unga medborgarskapet Demokrati förutsätter aktiva insatser från medborgarna. Man kan inte förlita sig enbart på professionella politiker som har fått medborgarnas uppgift att ta ställning i olika politiska frågor. Demokrati förutsätter intresserade, informerade och aktiva samhällsmedborgare. Hur är det med ungdomars intresse av att rösta i de allmänna valen? En svensk undersökning har visat att de flesta svenska 18-åringar värdesätter rätten att få rösta (92 %). En nästan lika stor majoritet (85 %) anser att en god samhällsmedborgare bör gå till valurnorna. Dock kunde undersökningen konstatera en viss skillnad mellan socioekonomiska grupper. De mer välbeställda visade en starkare röstbenägenhet. Eurobarometrarna är opinionsundersökningar som regelbundet genomförs i Europas länder. I 1995 års undersökning bad man ungdomar i åldern 15-24 år redovisa om de var nöjda med demokratin i sitt eget land. Ungdomarna i fyra av de fem nordiska länderna ligger högt på listan (Island var inte med i undersökningen). Danmark (90 %), Norge (90 %), Finland (78 %), Sverige (69 %). Motsvarande siffror för ungdomar i Sydeuropa ligger betydligt lägre: Frankrike (42 %), Grekland (39 %), Spanien (36 %) och Italien (29 %). Allmänt sett är ungdomars intresse för aktivt deltagande i politiken vikande. Det gäller inte enbart valdeltagandet utan även deras aktiva deltagande i den politiska processen och deras upplevelser av möjligheter till inflytande. Skulle man kunna stimulera ungdomars intresse för politik genom att förändra den demokratiska processen, kanske sänka rösträttsåldern till 15 år? Det finns en ambition inom den Europeiska Unionen att stärka demokratin genom att stimulera medborgarna att bli mer aktiva i den politiska debatten och den politiska processen – inte enbart nationellt utan även inom EU. Hur kan man stimulera och stärka ungdomars intresse för samhällsfrågor både nationellt och inom EU? Den europeiska gemenskapen och demokratin »Tillsammans blir vi starkare«, lyder slagordet i den europeiska enhetsprocessen. Men »enhetsverket « har en annan sida. De politiska organen inom varje nation får en ny och mera komplex roll. Deras direkta makt och inflytande över de lagar och regler som medborgarna har att följa blir mindre i motsvarande grad. Det talas ibland om ett demokratiunderskott. Det är inte lätt att beskriva den politiska struktur som är under uppbyggnad i Europa just nu. För en del är det ett Europas Förenta Stater som är målet medan andra strävar efter ett mera mellanstatligt EU. Europa är än så länge ett slags lösare förbund av stater där var och en sköter sina egna angelägenheter i god demokratisk ordning men samtidigt samarbetar med varandra inom vissa bestämda områden. Medborgarna i de demokratiska länderna har bestämda uppfattningar om hur den politiska processen ska se ut. I en demokrati som spänner över nationsgränserna fungerar inte processen på samma sätt. Subsidiaritetsprincipen framhålls som grundläggande i den europeiska politiska processen. Den innebär att besluten ska fattas så nära medborgarna som det är möjligt och på så låg politisk nivå som det går. Men vissa för alla medlemsländerna bindande beslut måste av naturliga skäl fattas gemensamt på ett europeiskt plan – med majoritet. En fråga som är under ständig debatt är huruvida de stora länderna kommer att dominera de mindre. Samtidigt är alla medvetna om att gränslösa problem som gäller till exempel miljöförstöring, internationell kriminalitet, valutaspekulation och terrorism måste lösas i samförstånd – över gränserna – genom majoritetsbeslut. Vinsten är att gränslösa problem får en lösning, något som varje land för sig inte mäktar med. Förutsättningen för att medborgarna ska acceptera sådana beslut som legitima är att de kan accepteras som »goda och kloka« beslut. Medborgarna i medlemsländerna blir direkt bundna av besluten som fattas i EU:s Ministerråd. Många medborgare känner att deras inflytande över besluten inom EU är begränsat. Europaparlamentet som väljs direkt av medlemmarna i hela EU, får emellertid ett ökat inflytande. Samtidigt erbjuds man som EU- medborgare en större politisk mångfald genom att vi tillåts delta i den demokratiska processen både på lokal, nationell och europeisk nivå. Frågan är i vad mån vi som enskilda medborgare är beredda att anta utmaningen – att vilja aktivt delta i den politiska debatten för att söka rationella lösningar på gemensamma politiska problem. Regeringarna har ett stort ansvar för att de frågor som ska behandlas inom ?? lyfts fram i ljuset till politisk debatt i ett skede då det fortfarande är möjligt att påverka dem. Säkert är att det framdeles inte är bara sakfrågorna som blir föremål för debatt utan även vem som ska fatta besluten – kommunen, de nationella politiska organen, EU eller internationella organisationer, som till exempel Förenta Nationerna. I ett EU där antalet medlemmar har vuxit till 25 blir den politiska processen inte mindre komplex än tidigare. Maktfördelningen mellan de politiska organen förändras också med den nya grundlagen. EU-parlamentet får allt större inflytande. De tio nya länderna i gemenskapen kan i vissa fall bli tungan på vågen. EU är en möjlighet för Europas länder till fruktbart samarbete. Hur detta samarbete kommer att se ut i praktiken går inte att i detalj förutse. Hur ska de nordiska länderna förhålla sig till detta? Kan det nordiska samarbetet vara till nytta också framöver? De baltiska staterna är uppenbarligen intresserade av ett tätare samarbete med de nordiska länderna, och ett är i alla fall säkert: I det nya Europa byggs det allianser.
av Erik Geber, undervisningsråd, Finland Finland har delvis en annan historia än de övriga nordiska länderna. Här följer ett historiskt, ett kulturellt, ett ekonomiskt och ett futurologiskt perspektiv på de stora förändringar som skett i Skandinaviens relationer österut ur finsk synvinkel. På en resa genom tid och rum får vi ett intryck av ländernas ödesgemenskap kring Östersjön. I och med Sovjetunionens sammanbrott och de baltiska ländernas frigörelse och anslutning till Nato och EU har det i dag uppstått såväl nya problem som nya möjligheter till samarbete i österled. En modern svensk, finne, dansk, norrman eller isländare lever ofta så intensivt i nuet, att han eller hon glömmer viktiga historiska perspektiv i österled. Finland, de baltiska länderna och till och med det gamla Ryssland har i forna dagar utgjort viktiga skandinaviska mål. Det var inte bara vikingarna, som seglade i Österled och grundade handelsplatser vid kusterna och längs de stora ryska floderna. Eller att den danske härskaren Valdemar Sejr 1219 försökte kristna livländarna och enligt sägnen såg Dannebrogen sänka sig från himlen. Svenskarnas korståg till Finland var en utvidgning av medeltidens europeiska stormakts, den romerskkatolska kyrkans »nordliga dimension«. Samtidigt koloniserade svenska bönder och fiskare Finlands bördiga kuster som höjde sig ur havet. De följdes i spåren i flera sekler av svenska präster, adelsmän och tjänstemän, vars ättlingar på 1800-talet byggde upp den nationella kulturen i Finland. Våra dagars ??-integration österut ter sig mindre unik om vi erinrar oss de tysk-danska riddarordnarna och köpmännen (Hansan) som under medeltiden lade under sig herraväldet över Östersjön. De ersattes av den svenska stormakten, som i tävlan med det framväxande Tsarryssland erövrade Ingermanland, Estland och största delen av Lettland. Spåren av dessa gamla krigs-, handels- och kulturvågor som sköljt över Östersjöns östra kustområden ser vi ännu i dag i de gamla städerna i Tallinn och Riga, i gamla herrgårdar och i folkkulturen på landsbygden i Finland och Estland, och framför allt i kyrkorna och universiteten där. Vågorna har också gått i andra riktningen. Karelen och Ingermanland stod under ett östromerskt- ortodoxt-slaviskt inflytande redan innan tyskarna, danskarna och svenskarna med svärdsmission införde den västkatolska läran. Uspenskij-katedralen i Helsingfors påminner om att ortodoxin fortfarande är statsreligion i Finland med samma privilegier och skyldigheter som den evangelisk-lutherska kyrkan. En sjungande kedja När det baltiska folket hösten 1989 bildade en sjungande kedja längs den baltiska kusten för att demonstrativt bryta sönder det sovjetiska oket, utgjorde det kulmen av en kulturtradition, av en sångfesttradition. Den började i Riga och Tallinn på 1860- och 1870-talet, fortplantade sig till Finland och kom där att utgöra en väsentlig andlig kraft i både den finska nationalismen och den finlandssvenska samlingsrörelsen kring sekelskiftet 1900. Den glöden lever fortfarande. De ryska och estniska inflytelserna på finsk litteratur och finskt dräktskick (och vice versa) har likaså varit betydande. De som studerat finska vet att finskan innehåller ett betydande antal germanska, baltiska och slaviska lånord på centrala domäner och att estniskan tagit starka intryck av tyskan och svenskan. De tiotusentals exilesterna i Sverige och andra länder har å sin sida fört med sig delar av en kultur och sedvänjor, som delvis assimilerats men som de gamla inte glömt. Enorma inkomstklyftor Moderna nordbor är ibland så förblindade av krigen, maktblocken och de europeiska integrationssträvandena under 1900-talet, att man glömmer de bistra ekonomiska realiteter som revolutionerat och drivit fram utvecklingen i våra närområden. När de ryska socialisterna med Lenin och Trotskij i spetsen frammanande revolutionen i Ryssland 1917 var det inte i första hand med maktspråk de talade till folket, utan med den retoriska devisen »fred och bröd«. Det ryska folket och soldaterna i tsarens arméer var så utarmade och dödströtta, att det nya systemet kom som på beställning. När detta system i sin tur började knaka i fogarna, var det inte bara för »glasnost«, kravet på demokrati och »öppenhet «, utan också för »perestrojka«: för nödvändigheten av att »strukturera om« ekonomin. Det blev helt enkelt oundvikligt att ge plats för privata initiativ och fria marknadskrafter. Ännu flera år efter det andra världskriget, i början på ????-talet, var det mesta i Finland ransonerat. Dagligvarorna köptes med klipp-kuponger och stora exilfamiljer på sex till tio personer trängdes i avdelta lägenheter på femtio kvadratmeter i städerna eller i lillstugor på landet. Kaffe- och klädpaketen från Sverige och Amerika var efterlängtad post. Lika svårt har vi i dag, femtio år senare, att föreställa oss misären i det ryska, karelska eller estniska förstadskvarteret eller på landsbygden. Vi har också svårt att föreställa oss de enorma inkomstklyftor som följt de frigjorda marknadskrafterna i spåren. Ett färskt exempel på ekonomiska klyftor : Enaresamiska renskötare klagar över hur den statligt uppbackade skogsindustrin tar kål på deras sista renbetesmarker på fjällsluttningarna i Ivalotrakten. Sådant tal är heller inte främmande på andra håll i Finland, eller i norra Sverige och Norge, för många jordbrukare och fiskare som hittills överlevt tack vare EUstöd och nationella stöd. Ändå ger dessa välfärdskrämpor bara en blek aning om de svårigheter de estniska, lettiska och litauiska lantbrukspolitikerna har fått kämpa med under hela 1990-talet och i ännu större skala måste kämpa med inför den europeiska integrationen. Redan före Sovjetunionens sönderfall var den finska skogsindustrin kring Saimen rätt beroende av virke från ryska Karelen. Ett faktum som de internationella miljöorganisationerna har huggit tänderna i med samma frenesi som i valfångsten i norra Atlanten, i pälsdjursodlingen i Österbotten eller i användningen av råttor som försöksdjur i medicinsk forskning. De svenska och finska företagen förlorade visserligen mot italienarna i en offerttävling om saneringen av gatorna i S:t Petersburg, men de är i stället starkt närvarande i nybyggande och byggnadssanering både där och i de baltiska huvudstäderna. Nordiska investeringsbanken har haft en stor roll i investeringarna på 1990- talet i Estland och Lettland. Danskarna har varit med och rustat upp trafiken och byggnaderna i Riga och Vilnius. Den norska oljan och den svenska vattenkraften tävlar med rysk jordgas och atomkraftverken om energimarknaderna i Norden. De baltiska ländernas självständighet har öppnat både deras huvudstäder och de gamla kustorterna och kurorterna för en livlig turism och fastighetsköp från Finland, Sverige och Danmark. De baltiska högskolorna erbjuder en relativt högtstående utbildning, som med det billiga uppehället lockar en del finska och skandinaviska studerande, samtidigt som nordiska läroanstalter erbjuder både stipendie- och utbytesplatser åt baltiska ungdomar. Det nya samarbetet kring Östersjön I forna dagar var Östersjön och dess vikar tyskdanska och svenska innanhav med betydande transportleder för förnödenheter av allahanda slag, allt från inhemsk ved och tjära till tyger och kryddor från fjärran länder. Ekonomiska och kulturella innovationer spred sig norrut längs de svenska, baltiska och finska kusterna. I dag transporterar stora tankfartyg olja. Det allt överskuggande hot som vi och följande generationer måste hantera är den miljöförstöring som Nordens lika väl som Sovjetrysslands, Polens och Tysklands industrier och intensiva jordbruk lyckats skapa längs kusterna under generationer. En annan framtidsfråga är hur den ökade rörligheten mellan de baltiska länderna och Norden kommer att påverkas av de baltiska ländernas medlemskap i EU. De nordiska länderna var de första som erkände de baltiska staternas självständighet – Island var allra först. Kan den goda relationen mellan de baltiska länderna och Norden upprätthållas och fördjupas? Vilka allmänna insikter i ländernas näringsliv, historia och kultur krävs det och vilka språkkunskaper kräver det nya samarbetet kring Östersjön? Är det orealistiskt att sträva efter bättre ömsesidiga kunskaper i de nordiska och baltiska språken? På Finland ställer närheten till Ryssland, särskilt till S:t Petersburg, särskilda krav, bland annat därför att inflyttningen av rysktalande personer hela tiden ökar. De ryska minoriteternas behov och språkkraven på dem i de baltiska länderna är känsliga frågor, som kräver stor takt och hänsyn också från de nordiska ländernas sida.
Om Vestnorden og dets naboer Når områder med en lille befolkning har fælles interesser at varetage, er det af stor betydning at samarbejde. Sådan kan man overkomme det umulige når viljen blot er til stede. Vestnorden – Island, Færøerne og Grønland – lever i høj grad af fiskeri. Bebyggelsen er spredt, og klimaet ganske koldt. Atlanterhavet forbinder Vestnorden med naboerne på De Britiske Øer og i Nordøstcanada. Både Vestnordens indbyggere og folk i nabolandene har vitale interesser i naturressourcerne i det fælles hav. Det er en udfordring at udnytte naturressourcerne på en fornuftig og bæredygtig måde. En af konklusionerne på FN’s topmøde i Johannesburg i 2002 var at man burde forøge det regionale samarbejde med det mål at holde verdenshavene rene. Et frugtbart regionalt samarbejde i Nordatlanten vil gøre det nemmere at opnå FN ’s mål om at sikre bæredygtig udnyttelse af fiskebestandene inden år 2015. Til trods for at Island, Færøerne, Grønland og Norges kystegne konkurrerer på det internationale marked, har disse lande og områder mange fællesinteresser når det gælder fisk. Det samme gælder naboerne i Skotland, i Irland og på Canadas nordøstlige kyst. Nordatlanten er et af de reneste og rigeste havområder i verden. Den fisk der fanges, er en eftertragtet vare overalt i Europa. Det er derfor et særlig prioriteret mål for det vestnordiske område og dets naboer at opretholde gode vækstbetingelser på de fælles fiskebanker og gøre dem endnu bedre for at opretholde de nordatlantiske fiskebestandes positive omdømme. Fangstredskaberne har i mange år været omdiskuterede, og Nordisk Ministerråd har bevilget penge til at udvikle fangstredskaber som kun fanger de arter der fiskes efter. Målet er at udnyttelsen af havets ressourcer bliver bæredygtig.
Beskyttelse af hav og miljø har ingen landegrænser og afhænger helt af en aktiv indsats regionalt og internationalt. Politikerne i Vest-norden føler det som en pligt til stadighed at sætte beskyttelse af havet på den politiske dagsorden i Norden. Landene er afhængige af havets ressourcer og driver samtidig hver for sig selvstændig fiskeripolitik med forskellig fiskeriforvaltning. Den rene Nordatlant er en enorm ressource som giver hele Norden en særstilling og fælles styrke. De klimatiske forandringer i de arktiske områder viser at beskyttelsen af det sårbare miljø i nord er en vedvarende kamp. Den voksende olietransport i de nordlige have er et andet aktuelt eksempel på at der er brug for en fælles indsats. Med tættere forbindelser til de nordatlantiske naboer får Norden en bedre platform til at møde fremtidens udfordringer. Godt naboskab Norden som region har behov for gode relationer til sine naboer. Et bevis herpå er det frugtbare samarbejde med Nordens naboer i øst siden 1991. Nordisk Ministerråds program for samarbejde i de arktiske områder viser på samme måde vigtigheden af gode relationer med naboerne i nord. Når det gælder relationerne mod syd, afspejles de blandt andet i den rolle som Nordisk Ministerråd spiller som EU ’s partner i handlingsplanen for den Nordlige dimension. Som Nordens udkigspost mod vest er de vestnordiske lande i en god position til at slutte denne cirkel af nordisk nærområdesamarbejde. Derfor bliver der nu udformet en nabopolitik også mod vest. Hensigten er ikke at stille øst og vest op mod hinanden i det nordiske samarbejde, tværtimod. Målet er en balance med fælles interesser for øje. I en rapport om Vestnorden i det nordiske samarbejde kan man finde oplysninger om det vestnordiske regionale samarbejde og forslag til, hvordan det bedst kan styrkes og udvides i fremtiden. Rapporten opfordrer netop til at Norden indgår i et tættere samarbejde med Vestnordens nærmeste naboer fordi Nordatlantens problemer angår alle indbyggere på den nordlige halvkugle. Konklusionen er at det er en fællesnordisk interesse – en såkaldt »winwin situation« – at forbedre det nordiske samarbejde i Vestnorden og med Vestnordens naboer.
Vækst i Vestnorden Velstanden er vokset kraftigt i Vestnorden siden midten af 1990 ’erne. Samtidig vokser folketallet stærkt i de vestnordiske lande og områder. Det viser tal fra Nordisk Statistisk Årbog 2003. Specielt på Færøerne og Island har man oplevet en stærk økonomisk vækst de sidste syv år. Mens bruttonationalproduktet (BNP) siden 1995 kun er vokset med cirka 18 procent i Danmark og godt 20 procent i Sverige, har væksten i samme periode været på 30 procent på Island. På Færøerne har væksten været på hele 50 procent efter en dramatisk krise i begyndelsen af 1990 ’erne. I Norge og på Grønland har væksten været på 22-23 procent, hvilket dog stadig er mere end væksten i Danmark og Sverige. Undtagelsen i Østnorden er Finland, som har oplevet en økonomisk vækst af næsten samme størrelse som Island, nemlig 29,4 procent. De to rigeste lande i Norden målt ved befolkningens gennemsnitlige indkomst (BNP pr indbygger) er Norge og Island. Opgjort på samme måde er de to »fattigste« nordiske lande Sverige og Finland, begge i Østnorden. Kulturel rigdom Økonomisk vækst er ikke alt. Kulturel rigdom har også stor betydning. De vestnordiske lande har hver især et frodigt kulturliv. Kulturelle strømninger spreder sig fra land til land, og i et mere grænseløst Norden rejser ikke mindst unge. En islandsk gruppe, der har fået næsten samme internationale opmærksomhed som Bjørk, er Sigur Rós. De fire musikere er inspireret af gammel folkemusik. På samme måde kan gamle sagaer være inspirerende for nutidens forfattere. Island prioriterer indenfor det nordiske kultursamarbejde, at der gøres mere for at udnytte den rigdom der ligger i Nordens oldlitteratur. Udgangspunktet er at denne fundamentale del af den nordiske kulturarv kunne blive en energikilde for moderne kultur. Her er det især værd at nævne den nordiske mytologi der for eksempel er blevet gengivet på en fællesnordisk frimærkeserie. På nordisk plan er støtte til kulturlivet højt prioriteret. En femtedel af Nordisk Ministerråds budget går til kulturområdet. Der er kulturinstitutioner i hele Norden som Nordiskt institut för samtidskonst, NIFCA, i Finland, Nordisk Center for Scenekunst, NordScen, i Danmark og Nordisk Kunstnarsenter i Dalsåsen i Norge. I Vestnorden driver Nordisk Ministerråd tre kulturcentre: Nordens Hus i Reykjavík, Nordens Hus i Tórshavn på Færøerne og Nordens Institut i Grønland, NAPA, i Nuuk. Her holdes seminarer og udstillinger, og der findes righoldige biblioteker med opdaterede oplysninger om nordisk samarbejde. Den nævnte rapport, Vestnorden i det nordiske samarbejde, anbefaler en styrket rolle for Norden-husene med at koordinere kultursamarbejdet i regionen. Der er allerede eksempler på samarbejde der har givet opmærksomhed også i andre dele af verden. Flere vandreudstillinger er blevet skabt med det formål at give større indblik i Vestnordens kultur og historie. Vikingeudstillingen Vikings – The North Atlantic Saga blev første gang sat op i New York sommeren 2000. Den turnerede derefter vidt omkring i USA og Canada og blev set af millioner mennesker. Udstillingen Hunters of the North er et andet eksempel. Den giver indblik i fiskeriets udvikling og historie på Island og Færøerne og i Grønland. Udstillingen blev første gang sat op i Nordens Hus i Reykjavík i 2002 og har siden besøgt en række lande. Reis i Norden!Kanskje du er en av dem som har lyst til å besøke et annet nordisk land gjennom skolesamarbeidet, eller kanskje du ønsker å ta en sommerjobb. I mange år har ungdommer, elever, studenter og lærere i Norden kunnet dra på studiebesøk til et av de andre nordiske landene. Dette har vært mulig gjennom Nordplus Juniorprogrammet, som stadig flere deltar i. Målgruppen for Nordplus Junior er elever i grunnskolen, elever og lærlinger innenfor de 16-19-åriges utdanning, og lærere i grunnskolen, videregående opplæring (gymnasiale skoler, ervervsskoler), og tilsvarende skoler. Læs mer: http://admin.nordskol.org/ Sagt om Nordplus: »Nordplus gir mulighet til å bo hos, og bli kjent med mennesker i andre nordiske land. Det er veldig spennende.« »Vi lærte om forskjeller og likheter mellom landene, og ble dermed bevisst om vår egen styrke.« Sommerjobb for deg i Norden Nordjobb har eksistert siden 1985, og har siden den gang skaffet ca 15.000 nordiske ungdommer sommerjobb. Gjennom Nordjobb kan du få sommerjobb i et selvstyrende område, eller i et annet nordisk land enn ditt eget hjemland. Er du mellom 18 og 26 år, kan du søke sommerjobb. Nordjobb skaffer deg bolig, men du må betale husleie. Du får lønn etter gjeldende tariff, og betaler skatt til det land du jobber i. På hvert Nordjobbsted er det en fritidsleder, som hjelper deg med praktiske ting, og viser hvor du skal bo og hvor du skal arbeide. Læs mer: http://www.nordjobb.net
Det nordiske samarbejde i Nordisk Råd og Nordisk Ministerråd finder sted såvel mellem de fem nordiske lande Danmark, Finland, Island, Norge og Sverige som med de selvstyrende områder Færøerne, Grønland og Åland. Færøerne og Grønland er en del af det kongeriget Danmark, mens Åland er en del af republikken Finland. Danmark Færøerne Grønland Areal totalt: 2.166.086 km2 Finland Åland Island Norge Sverige Kilde: Nordisk Statistisk Årsbok, 2004 Få mere at vide om NordenInformationsafdelingen for Nordisk Råd og Nordisk Ministerråd udgiver en række publikationer, der kan være nyttige i undervisningen. For eksempel den årlige publikation Nordisk Statistisk Årsbok med fakta, hvor forholdene i de nordiske lande på en lang række områder kan sammenlignes. På hjemmesiden www.norden.org er der baggrundsinformation om alle dele af det nordiske samarbejde. Her er også mange publikationer om mere fagspecifikke emner - publiceret i pdf udgaver. På Nordisk Skolenet er der også mere stof med tilknytning til "Norden har noe å bidra med", samt mange andre ideer til undervisningen i de nordiske skoler. http://admin.nordskol.org © Informasjonsavdelingen, Nordisk Råd & Nordisk Ministerråd, København 2004 |
